min första kärlek. den här frågan har jag klurat på. den är svår. ja menar, jag ansåg såklart när jag var typ 8-9 år att jag var super kär i micke, bastian och max. det pirrade i magen då vi dansade tryckare till my heart will go on på låg och mellanstadiet. det var ju såklart även kärlek då jag föll pladask för fredrik i min nya klass i växjö. helt och completly obesvarad såklart. för att inte tala om johan jansson. bara namnet ger mig flashbacks. johan jansson som var den coolaste killen i hela knutsbo, ludvika. han som kunde skejta och hade hiphopstil, han som ALLA tjejer ville ha, han som ville ha mig någon gång vid sjuårs ålder men då jag tackade nej!?!?!.. hahaa

sen kom pontus. vet inte om han var min första kärlek direkt, men han var definitivt min första olyckliga kärlek. sen har vi ju leonardo di caprio. hur kunde man inte bli kär i honom då man såg titanic? come back, jack, comee baaack.

andreas var min första highschoolsweetheart (och den enda, för den delen).

nizar var min första illegala, headoverheels, fantastiska, överväldigande, övervinnande kärlek. en kärlek som klarar eld och vatten. som klarar migrationsverk och mutade poliskonstaplar på ön i medelhavet. en kärlek som när jag är tillsammans med dig så känns allt möjligt. allt. tillsammans är vi fria. ja, jag kan inte beskriva det på någotannat sätt. jag hoppas att du är min sista kärlek. vill alltid vara med dig haout.