kim, me and a london bus

sov i en timma igår22-23, sen låg jag vaken till klockan var 05.20 och jag funderade allvarligt talat på att åka hem till familjen på söder. men tillsist så stängdes mina ögon och jag sov tills klockan åtta och sen fick jag nog, kändes som om jag skulle sprängas, ont i hela kroppen. vid klockan 11.30 åkte jag hem till bror. en timma senare ringde då äntligen mon amour (som var orsaken till denna sömnbrist och psykbryt). all stress och ångest rann av mig och nu känner jag mig lättad och lite hungrig. vill aldrig mer ha en sådan natt. nej tack. hundra kramar till kim som fanns vid min sida (mentalt) både innan jag somnade och vid 05.20. att prata med dej gör det miljoner gånger lättare. jag kommer alltid att finnas där för dej. (foto från london, nyår 07-08)

Ååå hjärtat!! Gillar inte att läsa sådant här...känns inte alls bra att du mår så dåligt=( du vet att du kan ringa när som!! Love you.