på väg i en buss mot norrland

bussen stannar som vanligt i tönnebro, och helt plötsligt var farfar borta. han hade kutat ut ur bussen och skrikit lite hest till mig och nizar att man måste vara först ut ur bussen. vi fattade ingenting. vart hade han tagit vägen? vi gick in på värdshuset och där stod han och log stolt, nästan först i kön. vi påpekade att han inte bara kan försvinna sådär och att vi inte hade vetat var han varit någonstans. han muttrade att vi ungdommar inte kan det här med bussresande och att man måste vara först ut ur bussen för att få bästa platsen i kön, så att man kan få maten snabbare så att man hinner njuta längst av den. vi har nog en hel del att lära utav grandpa. :)