tankar om spicegirlsbilder, att flytta och populärhets - en uppväxt
när jag hade flyttat från ludvika till växjö, kände jag mig coolast i världen när jag kom tillbaka för att hälsa på de mindre lyckligt lottade som blivit kvar. det första halvåret dvs. det var liksom, å vi har mcdonalds i växjö, det finns en gocartbana (som jag iof aldrig åkte på) och vad är det för musik som är inne nu? (som att det egentligen är så stor skillnad på musik-premiärer, nej kanske mer snarare skillnader i musiksmak).
men jag trivdes inte i växjö, alla var så inställda på att man skulle vara populär. du skulle se ut på ett speciellt sätt och du skulle umgås med rätt människor. annars var det bara å forgetaboutit. från att ha gått i en klass på 13 pers där alla känner alla sen infancy till att komma in i en klass på 45 och där alla inte vill känna alla. jag började sakna lilla trygga ludvika. mina barndommars glada dagar. att springa i skogen och bygga kojor eller att cykla ner till hillängen för att köpa spice girlsbilder eller bada nattbad i knutsbotjärn. det fick ett romantiskt skimmer då högstadieperioden kom.
jag vet inte hur det känns att gå på högstadiet i ludvika, jag var där och hälsade på några gånger. mariellas kille blev utslängd från lorensberga för att han kutade omkring med kniv och jag var fundersam över att ingen på kyrk verkade reagera på att namnet på skolan liksom antydde en kristen friskola. det var spännande att se hur folket förändrades. att elin hade gått ner i vikt och var tillsammans med andreas, vilka som fortfarande kom ihåg mig och hälsade på mig, spana på morgan på distans.
jag vet hur det känns att gå på högstadiet i växjö. speciellt i en klass som fortfarande var helt paralyserad i sitt populärtänk, satt du på fel sida av klassrummet så var det kört. om man pluggade ordentligt och ville komma iväg då var man en tönt. hade du en kjol på dej skulle du kunna få den avdragen, hade du hästsvans så försvann den lika fort som den kom, var du seg kunde du få sudd i huvudet.
Vissa stereotyper finns det säkert på varenda skola, de som är för coola för att plugga som dissar de som vill, de som tycker att det bästa i livet är att kunna ta vespan till plugget. de som inte kan hävda sig med ord och som hotar med stryk och biffiga överarmar och de som går ensamma och spända i korridoren. De populära tjejgänget som sätter standarden för vad både killar och tjejer ska tänka. och de som vågar vara annorlunda - benvärmare och fotbollsstrumpor, men visst var det en kamp?
vi är precis som vi vill - kan man kalla det motto? i slutet av nian var det så nära slutet också en utav de bästa perioderna i mitt liv. man har nått dit man vill, om man orkat. de som var coola för att de inte pluggade försökte övertala de andra att IV faktiskt kunde vara coolt - man fick ju liksom äta tacos på lektionerna.
gymnasiet kom, jag var allt mer sällan i ludvika. en trygghet i sig själv var funnen utan egentlig reflektion och även fast man var mer lättpåverkad än vad man kanske trodde så tog det mig hit idag. nu har många vänner flyttat ifrån ludvika, jag har nästan inte kontakt med någon - tiden suddar ut sådana saker. micke har gift sig och skaffat unge, nån har köpt villa på knutsbo och andra har flytt för att pröva lyckan i andra städer. så som jag gjorde, att flytta från ludvika var behövligt. det gjorde min tid där förmodligen så mycket mer värdefull.
jag kommer aldrig flytta tillbaka men jag har de där guldklimparna kvar i minnet och vill ge min framtida familj möjligheter till samma lycka. jag har flyttat från växjö för att se om stockholm har mer att ge och det har det. stockholm för mig har allt. just nu. vem vet var jag kommer bo om två år? det är det som är spännande - om jag så måste leva som en nomad hela livet så anser jag att flytt-förstärker och förgyller livet. så prova om ni inte redan gjort det!
men jag trivdes inte i växjö, alla var så inställda på att man skulle vara populär. du skulle se ut på ett speciellt sätt och du skulle umgås med rätt människor. annars var det bara å forgetaboutit. från att ha gått i en klass på 13 pers där alla känner alla sen infancy till att komma in i en klass på 45 och där alla inte vill känna alla. jag började sakna lilla trygga ludvika. mina barndommars glada dagar. att springa i skogen och bygga kojor eller att cykla ner till hillängen för att köpa spice girlsbilder eller bada nattbad i knutsbotjärn. det fick ett romantiskt skimmer då högstadieperioden kom.
jag vet inte hur det känns att gå på högstadiet i ludvika, jag var där och hälsade på några gånger. mariellas kille blev utslängd från lorensberga för att han kutade omkring med kniv och jag var fundersam över att ingen på kyrk verkade reagera på att namnet på skolan liksom antydde en kristen friskola. det var spännande att se hur folket förändrades. att elin hade gått ner i vikt och var tillsammans med andreas, vilka som fortfarande kom ihåg mig och hälsade på mig, spana på morgan på distans.
jag vet hur det känns att gå på högstadiet i växjö. speciellt i en klass som fortfarande var helt paralyserad i sitt populärtänk, satt du på fel sida av klassrummet så var det kört. om man pluggade ordentligt och ville komma iväg då var man en tönt. hade du en kjol på dej skulle du kunna få den avdragen, hade du hästsvans så försvann den lika fort som den kom, var du seg kunde du få sudd i huvudet.
Vissa stereotyper finns det säkert på varenda skola, de som är för coola för att plugga som dissar de som vill, de som tycker att det bästa i livet är att kunna ta vespan till plugget. de som inte kan hävda sig med ord och som hotar med stryk och biffiga överarmar och de som går ensamma och spända i korridoren. De populära tjejgänget som sätter standarden för vad både killar och tjejer ska tänka. och de som vågar vara annorlunda - benvärmare och fotbollsstrumpor, men visst var det en kamp?
vi är precis som vi vill - kan man kalla det motto? i slutet av nian var det så nära slutet också en utav de bästa perioderna i mitt liv. man har nått dit man vill, om man orkat. de som var coola för att de inte pluggade försökte övertala de andra att IV faktiskt kunde vara coolt - man fick ju liksom äta tacos på lektionerna.
gymnasiet kom, jag var allt mer sällan i ludvika. en trygghet i sig själv var funnen utan egentlig reflektion och även fast man var mer lättpåverkad än vad man kanske trodde så tog det mig hit idag. nu har många vänner flyttat ifrån ludvika, jag har nästan inte kontakt med någon - tiden suddar ut sådana saker. micke har gift sig och skaffat unge, nån har köpt villa på knutsbo och andra har flytt för att pröva lyckan i andra städer. så som jag gjorde, att flytta från ludvika var behövligt. det gjorde min tid där förmodligen så mycket mer värdefull.
jag kommer aldrig flytta tillbaka men jag har de där guldklimparna kvar i minnet och vill ge min framtida familj möjligheter till samma lycka. jag har flyttat från växjö för att se om stockholm har mer att ge och det har det. stockholm för mig har allt. just nu. vem vet var jag kommer bo om två år? det är det som är spännande - om jag så måste leva som en nomad hela livet så anser jag att flytt-förstärker och förgyller livet. så prova om ni inte redan gjort det!
Kommentarer
Postat av: Liv
Oh yes. Flytt förgyller livet! Man behöver sig en nystart då å då, se något nytt, uppskatta både det nya och det gamla. Men det är ju ett jäkla steg att ta.. något jag definitivt fått smaka på det senaste! <3
Postat av: Frida
Va?! Har Micke gift sig? Samma Micke som stolt kom in i matsalen efter lilla vasaloppet och berättade att han bajsat på sig?! (det glömmer jag aldrig! haha!)
Trackback
