jag har världens bästa vänner. jag kommer ihåg när jag var yngre då var jag jätte mån om att vara alla till lags och jag ville att alla skulle tycka om mig. antar att man var popularitetsskadad när man gick i skolan. i allafall i högstadiet. men jag har lärt mig att vänner prövas både av tid och av händelser. kanske har jag blivit hårdare med vilka jag släpper in i mitt liv men jag är iallafall än mer mån över vilka jag låter stanna kvar. om någon behandlar mig fel så är jag numer inte rädd för att ta avstånd och gå min egna väg. min filosofi har blivit att jag endast vill lägga min tid på vänner som faktiskt betyder något för mig och där jag faktiskt betyder något tillbaka.

vänner är jätteviktigt för mig. jag är kanske inte den bästa då det kommer till att ses eller till att ta mig tiden till att åka och hälsa på men jag är ett riktigt telefonfreak som dagligen pratar med mina pals över telefon. visst jag kan sakna den tiden och hur man umgicks "förr" och då menar jag då jag bodde i växjö och majoriteten av mina vänner också gjorde det. då kunde man bara cykla förbi och hänga. kolla på film, äta eller bara sitta och snacka och sen cyklade man hem igen.

i stockholm är det inte så. i stockholm tycker folk att det är ett projekt att umgås, man orkar inte åka hem till varandra om man inte bor sådär suuper nära. att åka tunnelbana och pendeltåg tar tid. så istället möts man på stan och kanske tar en fika eller går på bio. egentligen inget fel med det, det är trevligt men ibland kan jag sakna hur lätt det var förut.

när jag flyttade upp till stockholm så hade jag inga vänner. jag började studera och trodde att nu skulle jag minsann få en kompis. jag har alltid haft lätt att få vänner så jag var inte orolig. men det var svårt. många var från stockholm och hade redan sina vänner vid sidan av studierna, det var ingen som var direkt pigg på att hänga eller göra någonting med en som var ny. alla tog för givet att man redan hade kompisar. jag vart desperat och ville fråga folk på tunnelbanan om de ville vara min vän.

men våren kom och jag fick jobb. på gröna lund. gröna lund anställer bara sociala individer, översociala individer. så jag fick vänner och livet kändes med ens lite enklare. och sen när jag väl fått några kompisar så antar jag att min aura av desperation försvann och vännerna fann mig. jag hittade min stockholms rytm och tog livet lite mer chill, min familj och pojkvän bor ju här så att bara ligga och kolla på sex and the city dag ut och dag in och äta cheeseballs för att jag inte hade något att göra var förbi.

vänner kan tyna bort med tid, vänner försvinner om man inte underhåller vänskapen. men vissa vänner finns alltid kvar på något sätt ändå. det kan ha varit år sen man sågs men när man väl ses så är allt som förr, så enkelt och roligt. jag vill inte ta mina vänner förgivet, jag tycker att man måste vara rädd om sina vänner. jag älskar er mina preciouosas. ni betyder hur mycket som helst för mig. och jag kommer alltid finnas här för er. alltid.